Om materialet finns - låt fler se det

Som centrala företrädare har flera höga chefer och specialister en viktig uppgift i att externt föra företagets, organisationens eller myndighetens talan i publika sammanhang. Vare sig det handlar om finansmarknadsdagar, toppmöten på internationell nivå, keynotes vid större branschevenemang eller det första spadtaget vid bygget av en ny produktionsanläggning erbjuder det goda tillfällen att lägga ut texten kring strategiskt viktiga budskap.

Räckvidden för framträdanden av det här slaget är emellertid oftast begränsad och hållbarhetstiden ytterst kort. I bästa fall säkerställer närvarande journalister att delar av budskapen vidareförmedlas till en bredare publik, med artiklar och bilder som är tillgängliga även på lite längre sikt. Detsamma kan göras av andra som är på plats, exempelvis genom bloggar och videomaterial. I båda fallen har företaget eller organisationen överlämnat makten över innehållet till andra.

Varför inte oftare själva göra sådant material lättillgängligt för fler - i samband med att framträdandena sker såväl som arkiverat och sökbart över tiden? Med sitt Google Podium erbjuder Google ett bra exempel. 

Bland webbcasts, filmade pressträffar och keynotes, egenproducerade intervjuer i ljud och bild och mycket annat finns det högintressant material som efterfrågas av kunder, aktieägare, allmänhet, media och andra utanför organisationen. Göm inte undan sådant som under lång tid kan vara värdefullt för organisationens kommunikation på servrar där ingen utanför det interna nätverket kan ta del av det. Använd det i stället.

Pressrummen på nätet har aldrig varit - och är det än mindre i dag - en angelägenhet bara för personer med pressleg och professionella analytiker. Trots utvecklingen är det slående hur lite som hänt med de flesta pressrum under de senaste tio åren. Använd dem för att låta avsevärt mer än i dag vara tillgängligt och lättfunnet för dem ni vill kommunicera med.   

Läs även andra bloggares åsikter om PR, kommunikation, Google Podium, pressrum

 

Jag förstår Fredrik Sjöshult

Jag kan verkligen förstå att Fredrik Sjöshult lackade ur på PR-konsulten som försökte skicka honom till en konferens i Florida om dokumenthantering. Been there – done that, kan jag säga. Inte så att jag försökt erbjuda fel journalist en resa till fel konferens. Nej, jag har varit rätt journalist på fel konferens.

I mitten på 90-talet arbetade jag som testredaktör på tidningen Macworld. Som namnet antyder skrev vi mycket om Macintosh, grafiska branschen och andra coola saker. En dag ringde en pr-konsult från en numera nedlagd byrå och var alldeles upphetsad:
- Lennart, flämtade hon. Tektronix har en helt ny superhäftig färgskrivare på gång och den kommer att revolutionera hela branschen.

Hon berättade lite om specen och jag insåg att det onekligen var en väldigt intressant skrivare som jag gärna ville titta på. Problemet var bara att det fanns bara en i hela Europa och den var i London. Sagt och gjort – pr-konsulten fixade en resa till London och presseventet där. Jag bad bara om att bli transporterad fram och tillbaka över dagen, men pr-konsulten bokade business class och hela köret. Dock fick jag stopp på övernattning på hotellet med guldkranar. Det räcker med att ägna en hel dag åt en produkt.

När jag kom till London och pressdragningen så visade de skrivaren och det var snyggt, snabbt och billigt och allt det där. Mitt problem var att de visade den på en PC, jag hade ju en Mac med mig för att köra mina testbilder. När jag frågade efter drivrutiner till min Powerbook fick jag svaret:
- Nej, vi har inte några drivrutiner till Mac, det kommer kanske senare.

I det läget vet man inte om man skall skratta eller gråta. Här har jag offrat en hel dag (både jobb och familj) på något som är totalt ointressant och irrelevant för mina läsare. När jag kom hem igen skickade jag ett argt mail till konsulten som skämdes, men bedyrade att hon också trodde att det skulle fungera till Mac, men att hon inte kollat det.

Så, Fredrik, jag förstår din frustration och om jag också blivit klumpigt uppvaktad av pr-konsulter en gång för mycket så hade jag nog också lackat ur.

Mitt råd idag till såväl pr-konsulter som marknadschefer, produktchefer eller andra som har medie- eller bloggkontakter: ta reda på om det du kommer att föreslå för journalister eller bloggaren verkligen är relevant och intressant och bygg inga luftslott kring detta. Var kritisk och tänk på att en journalists eller professionell bloggares vardag är så pressad att de inte har tid för ointressanta eller irrelevanta propåer.

Läs även andra bloggares åsikter om PR, Fredrik Sjöshult, journalistresor, journalister, bloggare

Mer Twingly

Liten fredagsbonus för den som är lite extra intresserad av Twingly: företagets grundare Martin Källström höll ett föredrag i Lysators serie Upplysning den 1 april i år om arkitekturen bakom bloggsökmotorn. Hela föreläsningen filmades och finns för nedladdning.

Martin går också in på hur sökmotorns öppna API:er fungerar, för den som funderar på att bygga egna tjänster med Twingly som motor. Ganska tekniskt, men mycket intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om Twingly

Twingly utanför tidningsvärlden

För en tid sedan skrev jag om hur Lindex underlättar för bloggare att med bilder länka till sin webbplats. Nu tar klädkedjan nästa naturliga steg och länkar tillbaka till bloggarna med hjälp av Twingly. Enligt Twingly själva är Lindex den första kunden inom “e-commerce”, men räkna med att det blir fler. Twingly ger möjlighet att starkare väva in sin sajt eller sociala nyhetsrum i bloggosfären och därmed också möjligheten att vara en seriös part i den dialog som pågår i de sociala nätverken.

Bild från Lindex Shop Online

Läs även andra bloggares åsikter om lindex, mode, twingly

Liftreklamens plats i mediemixen

Sommaren är i antågande. Sol och bad tänker en del marknadschefer. Andra gillar att ligga ett steg före och har därför redan börjat lägga grunden till vinterns reklamkampanjer. Och de som är riktigt på tårna ser till att vara först till kvarn med att boka reklamplats i Sveriges skidliftar.

Liftreklam kanske inte ligger top of mind när medierådgivare och marknadschefer ska bestämma hur reklambudgetens miljoner ska fördelas. Men det är högt tid att slå ett slag för liften som budskapsbärare. Vi har här att göra med en kanal som lever lite i skuggan av viralfilmer, wikis och sponsrade sökord.

Man kan fråga sig varför när liften har så många fördelar jämfört med andra reklamkanaler. Mottagaren kan varken zappa, blockera pop-up-fönster eller vända blad i tidningen. Det finns helt enkelt inte en möjlighet att värja sig när man väl står där i ankarliften. Dessutom pratar vi flera minuters exponering – i vissa liftar uppåt tio minuter.

Finns det då inga nackdelar med liftreklam? Svaret på den frågan är ja. Alla reklamkanaler har vissa begränsningar och det gäller även liftarna. Därför följer här några tips till dig som är marknadschef och just nu sitter och är lite sugen på att spendera en del av nästa års budget på liftreklam.

• Börja med att göra en körning i Orvesto för att kontrollera att din målgrupp är intresserad av att åka skidor.Om inte så har du ett stort problem och bör överväga att ställa liftkampanjen.
• Kampanjen bör helst koncentreras till sport- och påsklov, eftersom det är ganska glest i pisterna under resten av vintern. Å andra sidan är investeringen så pass blygsam att kontaktkostnaden borde kunna räknas hem även en januaridag med snålblåst och 30 minusgrader.
• Var inte så säker på att din reklambyrå har en litf-copy och en lift-ad. Det finns byråer som saknar den kompetensen.
• Tänk också på att målgrupperna varierar oerhört mellan olika skidorter. Stekarna hittar du såklart i Åre, extremåkarna i Riksgränsen, barnfamiljerna i Sälen och fjällrävarna i Funäsdalen. Gör en ordentlig kartläggning för optimal anpassning av budskapen.
• Olika typer av liftar har olika förutsättningar. Ankarliften kräver till exempel lite mer koncentration än stolsliften, vilket talar emot humoristisk reklam eftersom konsumenterna har svårt att slappna av – allt fokus ligger på att hålla balansen. I stolsliften är det däremot fria händer som gäller. Knappliften – liften som man åker själv i – passar extremt bra för annonser med långa texter.

Lycka till, men kom ihåg att inte lägga alla ägg i samma korg. Lite TV, internet och print är alltid bra att spä ut liftreklamen med.

Läs även andra bloggares åsikter om marknadsföring, medieval, mediebyrå, skidåkning, annonsering

Underbart är kort, visar Telia

Till alla som fortfarande tror det finns ett egenvärde i långa pressmeddelanden. TeliaSonera distribuerade det här i morse:

TeliaSonera ska sälja iPhone i Norden och Baltikum

TeliaSonera har skrivit avtal med Apple om att introducera iPhone i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Litauen, Lettland och Estland senare i år.

TeliaSoneras presstjänst, 020-77 58 30 

Föredömligt kort, med ett garanterat genomslag i media och bloggosfär. Genomslaget beror naturligtvis inte på pressmeddelandets längd - mer än i det här fallet - men det visar att man inte måste få med allt i ett pressmeddelande, i synnerhet inte när man vet att det finns en förväntan och ett uppdämt intresse.

Uppdatering: I efterspelet till pressmeddelandet (se t ex IDG och DN) visar det sig att Telia kanske inte alls var så föredömliga som jag först tyckte. Jag utgick bland annat från att de skulle ha mycket att berätta för alla dem som hörde av sig för att få veta mer. Så var uppenbarligen inte fallet. Dessutom är det tveksamt om det var Telias eget val att vara så kortfattade.

Läs även andra bloggares åsikter om pressmeddelande, PR, Telia, iPhone, Apple

Självförtroende odlat i subkultur

Att tonåringar genomlider en tuff period med många upptäckter och många besvikelser i kombination med att känslor, hormoner och barnsliga otåg gör sig påminda är inget nytt. Att vara 14 år innebär en massa saker, och det har det alltid gjort. Det nya med att vara fjortis idag är inte på sättet man är eller problemen man står inför.

Det nya är att begreppet fjortis inte längre är generellt. Fjortis har blivit en subkultur. Om du är fjortis i ungdomars ögon tillhör du alltså en subkultur bland andra 14-åringar, en kultur många eftersträvar att få tillhöra.

Ett exempel på fjortiskulturen är alla bilder som florerar på nätet. Fjortisbilder. Är man fjortis på en bild står man ensam eller tillsammans med en eller två kompisar på Elverkets toalett (Lidingö) en fredagkväll, har sminkat sig med kajal-katt-nos, massa mascara, synlig foundation i ansiktet, bleka matta läppar, rikligt med rouge och har skrivit med kajalpenna i urringningen. Kläderna på fjortisen är superkorta shorts alternativt tajta jeans med hål i, en ”I love ME” t-shirt och klackar eller ballerinas. Posen består naturligtvis i plutmun, bakvänt peacetecken (up yours) och en blick som tittar under lugg. Det är även populärt att pussa varandra på bilderna och gärna kommentera kompisarnas bilder i stil med ”älskar dig sötis”, ”guuulliiig”, ”vackrast” osv. Är du nyfiken på hur bilderna ser ut kan du kika in i gruppen Fjortisjakt på Facebook.

När jag sedan läser den här undersökningen kan jag inte låta bli att slås av tanken att jag beundrar dem. Undersökningen är visserligen gjord bland ungdomar mellan 15-25 år, men i denna subkultur har ett självförtroende odlats fram som är utan dess like. De inspireras i största grad av sig själva och tycker bara att två andra personer i hela världen klär sig bättre (Victoria och David Beckham). Trots att de alla ser likadana ut ser de sig själva är största inspirationskällan gällande mode. Att ha ett sådant självförtroende är beundransvärt.

Så, nästa gång du möter en fjortis – tänk subkultur, typ punkare, syntare eller rocker. Addera till det att fjortisen med största sannolikhet ser sig själv som bäst klädda personen i världen, samt att de har vänner som älskar dem och tycker de är vackrast och gulligast. Vill du sedermera ge dig på försöka dig på att kommunicera med dem, försök dig inte på att lägga dig på deras nivå. Fjortisar och ungdomar vill bli behandlade och tilltalade på samma sätt som vuxna, trots sin något skeva och ofärdiga bild av verkligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om fjortisar, subkulturer, ungdomar

Svartlistad i bloggvärlden

Många företag har redan börjat tänka in bloggare när de ska kommunicera nyheter. De slarviga trycker in några bloggares mejladresser nederst på sändlistan för sina pressmeddelanden, andra förhåller sig till dem på samma sätt som de förhåller sig till traditionella journalister.

Det betyder bland annat att de prioriterar bland dem, bygger och underhåller relationer med några och framför allt tar hänsyn till vad varje bloggare är intresserad av samt hur ofta och i vilket format denne vill få tillgång till information från företaget. Men det sker med hänsyn tagen till de skillnader som alltjämt kvarstår mellan de flesta bloggar och redaktioner, avseende bland annat pressetiska regler och grundlagsskydd.  

Tyvärr är det långt ifrån alltid det ser ut så här, ens bland de företag som valt att involvera bloggare i sin kommúnikation. Och när de som ger råd om hur man kommunicerar syndar blir reaktionerna desto större.

I USA har det gått så långt att en “PR spammers blacklist” har upprättats, med instruktioner om hur du filtererar bort mejl från PR-byråer som inte greppat hur man interagerar med bloggare. Chris Anderson, redaktör för Wired magazine och författare till The Long Tail, var inne på samma spår i höstas.

I Sverige jobbar kommunikationsrådgivare oftare med att hjälpa sina uppdragsgivare bli bra på bloggarrelationer - precis som med traditionella journalister - än att själva stå för dem. Dåliga råd ställer då till det för uppdragsgivarna, vilket är värre.

För de rådgivare som gör sig skyldiga till sådant rekommenderas läsning av Matt Haugheys kommentar till svartlistningen, i vilken han bjuder på både andras erfarenheter och goda råd och egna tips om hur man undviker de värsta fällorna.

Läs även andra bloggares åsikter om kommunikation, PR, bloggare, social media marketing, sociala medier, PR Spammers, marknadsföring

IT-avdelningen överskattat problem

I kölvattnet till den undersökning som GCI presenterade igår har det förekommit kommentarer om IT-avdelningens roll när sociala medier ska användas i en organisation. Researcher och JMW skriver med innebörden att IT-avdelningen verkar som en hämsko genom att blockera vissa tjänster och applikationer som exempelvis IM-program, Facebook och Youtube.

Det är en grov förenkling av verkligheten att som Niclas Strandh på Researcher avfärda IT-avdelningens argument med att IT-avdelningarna har ”tenderat att växa sig feta och många gånger slöa” och resonemanget stämmer dåligt med GCI:s erfarenheter. Vi upplever att det finns en dialog mellan IT-avdelning och företagsledning och att det svåra valet att spärra vissa sajter eller applikationer sällan grundar sig i illvilja eller gatekeepermentalitet.

Snarare grundas besluten i handfasta och mätbara problem med produktionsbortfall och kapacitetsbrist. För de flesta företag är det inte ett alternativ att till exempel köpa in ytterligare fiberkapacitet för att de anställda ska kunna titta på Youtube eller strömma webbradio. Och det är inte trångsynthet som gör att företagsledningar beslutar om inskränkningar i internettillgången när de ser att manår av produktion försvinner iväg på Facebook-surfande.

Jag försvarar inte bruket av tekniska spärrar för att lösa problem som egentligen handlar om företagskultur. Säkert finns det många goda argument emot och också vi springer på exempel där möjligheten att utnyttja sociala medier värderas för lågt relativt enskilda punkter på IT-avdelningens önskelista. Men att inleda arbetet med att skapa en ansvarskännande företagskultur tillsammans med företagsinterna sociala media-tjänster löser dessvärre inte de akuta problemen.

Egentligen är det förstås en meningslös debatt, eftersom vi är kommunikationsrådgivare och inte IT-konsulter. De eventuella tekniska begränsningarna i projekten står inte ut som unika i jämförelse med de andra begräsningar och överväganden som finns i alla projekt vi genomför, snarare tvärtom eftersom de tekniska avgörandena nästan uteslutande kommer som ett resultat av ett analysarbete. Hittills har vi inte stött på någon IT-avdelning som stoppat kommunikationsinitiativ som är förankrade i företagens ledningsgrupper.

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, it-avdelningar, GCI, kommunikation, Youtube på jobbet

 

Sociala medier inget för våra storföretag?

Sociala medier används allt flitigare av företag som ett sätt att förbättra kommunikationen med såväl nischade målgrupper i den egna branschen som med kunder och allmänhet. Men hur ser det ut bland de svenska storföretagen? Hur ser de på sociala medier, hur använder de dem och vilken beredskap har de för att hantera den påverkan som sociala medier redan har på deras varumärke?

Vi ville veta och kontaktade de kommunikationsansvariga i Sveriges 100 största företag. Drygt hälften av dem valde att delta i vår undersökning.

Vi blev lite överraskade av resultatet, tyvärr inte positivt. I den mån det går att fånga inställningen hos så vitt skilda företag i ett ord tror jag “avvaktande” är det som passar bäst. 

För en del är sociala medier ett okänt begrepp, andra vet vad det är men tycker inte att det har något med just deras kommunikationsbehov att göra. Sedan har vi en kategori företag som delvis sett möjligheterna och även tagit vara på dem, några i högre utsträckning än vad de ville berätta i undersökningen till och med. Kanske för att det ännu känns som jungfruelig mark och att de känner osäkerhet kring mätbarheten. Då är det tryggast att vara just avvaktande. Inget fel i det, men flera verkar i global konkurrens om både kunder, kompetens och anseende. Då kan missade möjligheter eller bristande beredskap få stora konsekvenser.     

Jag redogör inte för varje resultat i undersökningen här, men i presentationen nedan finns flera av dem samlade.

Mycket var väntat, annat mer anmärkningsvärt. Till den senare kategorin hör bland annat att hela 74 procent av kommunikationscheferna uppger att deras företag idag inte använder sociala medier för marknadskommunikation eller i relationer med samarbetspartners, studenter, aktieägare och andra intressenter. 

Dit hör också att så många som två tredjedelar av storföretagen inte strukturerat följer hur deras varumärken förekommer i sociala medier. Det känns nästan besvärande. Det handlar ändå om en grupp företag för vilka en effektivt organiserad och ibland avancerad bevakning av traditionella medier hör till självklarheterna.

Man hör ibland om företag som vill “öppna sina varumärken” eller “synas mer på internet”. Inget fel med de ambitionerna, men det händer att de uttalas av företrädare som inte vet hur öppna deras varumärken redan är och hur mycket de redan syns på nätet. Kunder, allmänhet och branschexperter har diskuterat, hyllat, hånat, avslöjat, utvecklat, ifrågasatt och undrat över företag och deras produkter och agerande på nätet dagligen i flera år. Det finns en rad skäl att både lyssna och delta i de samtalen. Det borde fler än en tredjedel av våra svenska storföretag tycka. 

Till sist, i vilken utsträckning ett företag utnyttjar sociala medier handlar ytterst om varje enskilt företags specifika förutsättningar. Men år 2008 borde kommunikationsansvariga ha säkerställt att det i organisationen – genom egen eller extern kompetens – finns nödvändig kunskap för att identifiera och analysera både möjligheter och risker som följer med sociala medier. Att välja bort dem i sin kommunikationsmix kan naturligtvis vara en helt riktig prioritering, men det torde vara en rimlig utgångspunkt för varje företagsledning att sådana prioriteringar utgår från en professionell förståelse för vad det är man väljer bort. Vår undersökning antyder en stor spridning i det avseendet.

Tips: Om du tycker det är svårt att läsa presentationen här, klicka längst ner i högra hörnet “View on slideshare”. Där kan du se den i fullformat.

Läs mer om undersökningen hos e24, Dagens Media, DN, IT24 och SVT.se.

Läs även andra bloggares åsikter om GCI, sociala medier, företagskommunikation, krishantering, varumärken, brand management, PR