För någon vecka sedan offentliggjordes samgåendet mellan PR-byråerna GCI och Cohn & Wolfe. De båda globala PR-nätverken kommer nu att verka under det gemensamma varumärket Cohn & Wolfe. Eftersom jag just då befann mig i Asien passade jag på att ta en pratstund med Jake Drake, President Cohn & Wolfe Asia Pacific, om kommunikationsmarknaden i Kina.

Vad måste man förstå om man som västerländskt företag ska lyckas i Kina? Finns det något särskilt man måste ta hänsyn till?

Trots de otroliga framsteg som Kina gjort under de senaste åren, och de västerländska influenser som nått dem, så måste man förstå att man inte kan göra precis på samma sätt som i Sverige, USA eller andra västerländska länder. Ett exempel är den kinesiska uppfattningen om ”ansikte” – som mycket förenklat kan översättas med den bild som personen ger utåt. Fortfarande anser nära 80 procent att ”ansikte” är något som är värt att sträva efter. ”Ansikte” handlar inte bara om den egna personen. Det innefattar också familjen, och inte minst nationen. Ungefär 70 procent anser att det ”ansikte” som Kina har påverkar deras egna ”ansikte” som kineser. Saker som förbättrar Kinas ”ansikte” är exempelvis ett lyckat OS, och Världsutställningen i Shanghai 2010.

Om man pratar om Internet, är kinesiska konsumenter lika mycket online som i exempelvis Sverige, USA eller andra västerländska länder?

Kineser, speciellt ungdomar, lever och verkar på Internet. Inget företag har råd att negligera detta. Kineser söker också vägar att uttrycka sig själv, och många av de mest lyckade kampanjerna på senaste år handlar om att låta kineserna bli en del av varumärket och integrera med det. De tar material som finns där ute och roar sig med det – det kinesiska uttrycket för detta är e gao, som betyder ungefär ”fooling around”.

Kineser tittar också väldigt mycket på video online. Enligt en undersökning från 2007 tittade 33 procent på video online, jämfört med exempelvis 18 procent i USA.

Vad gäller business to business? Är det stora skillnader mot västvärlden?

Det finns både skillnader och likheter. Om jag i korthet ska nämna några skillnader så är det att personliga relationer – guanxi – betyder mer i Kina än i västvärlden, även om det naturligtvis är viktigt även för oss. Detta får till följd att exempelvis mässor är av långt större betydelse i Kina, vilket egentligen känns ganska naturligt – det är ju platser där människor möts och bygger personliga relationer.

Vilka råd kan du ge det västerländska bolaget som ska marknadsföra sig på den kinesiska marknaden?

Förstå att det finns skillnader, men ha inte överdriven respekt för dem. Alliera dig med en marknadsföringspartner som känner till marknaden och kan guida dig både genom de mer strategiska vägvalen och de mer praktiska tillvägagångssättet så som hur man arbetar med medierelationer och journalister till exempel – något som skiljer sig väsentligt från hur man gör i exempelvis Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om GCI, Cohn & Wolfe, Kina, kommunikation

En ung tjej som jobbar som bollkalle vid en basebollmatch klättrar i värsta Matrixstil upp för en flera meter hög vägg och fångar en boll.

Otroligt, eller hur!? Absolut. Det tycker i alla fall de miljontals tittare världen över som under de senaste veckorna laddat ner filmen från YouTube och spridit den vidare i sina nätverk.

Men nu vet vi. Filmen är en del i en viral kampanj från energidrycken Gatorade. Filmen har skapats av en reklambyrå och regisserats av en professionell regissör. Enligt Gatorades talespersoner har filmen blivit en långt större succé än vad de kunde drömma om, och att den plockats upp av flera traditionella medier så som Chicago Tribune och Good Morning America har definitivt inte skadat uppmärksamheten.

I originalfilmen fanns referenser till avsändaren Gatorade i beskrivningen av filmen, men sedan dess har den kopierats och skickats vidare så många gånger att avsändaren inte tydligt framgår, något som har ökat känslan av att filmen är på riktigt. En hint syns i avslutningsscenen: den unga bollkalletjejen sätter sig lugnt ner på sin stol efter sin Crouching Tiger, Hidding Dragon-stunt och pustar ut. Vid hennes fötter står en flaska med … just det, Gatorade.

Men det intressanta är energidryckens synlighet, eller kanske snarare brist på densamma. Endast den mycket uppmärksamma tittaren ser en glimt av logotypen. Bra eller dåligt? Kunde Gatorade ha ökat synligheten för att få ytterligare uppmärksamhet för varumärket? Eller har bristen på synlighet lett till att den målgrupp som Gatorade verkligen vill nå har engagerat sig i filmen, pratat om den och undrat – för att på så sätt bli ytterligare mer mottagliga för budskapet om avsändaren när det verkligen släpptes?

Vad tycker ni?

Läs även andra bloggares åsikter om amazing ball girl, Cohn & Wolfe, viralfilm, Gatorade, sociala medier, marknadsföring

Det var länge sedan Second Life förlorade sin ställning som en intressant digital social arena för företag och organisationer - i den mån det någonsin var det. Försnacket om och invigningen av den svenska ambassaden i den virtuella världen erbjöd ett visst uppmärksamhetslyft i Sverige, men Second Life lyfte aldrig riktigt som arena för möte mellan organisationer och deras målgrupper … eller mellan någon annan heller för den delen.

Integrationen mellan Second Life och andra sociala medietjänster var svag, ingen organisation lyckades hitta en “killer application” som gjorde besöken i den virtuella världen tillräckligt värdefulla för den enskilde användaren, större events omöjliggjordes av kapacitetsbegränsingar hos Second Life och andra sociala tjänster lockade bort användarna. För de spelintresserade visade sig till exempel World of Warcraft överlägset och med Facebook kom en social nätverkstjänst som var avsevärt mer tillgänglig.

Second Life må vara den virtuella värld som fått mest uppmärksamhet, men den är långt ifrån den enda. Och även om Second Life inte blev någon succé lever tron på 3D-animerade miljöer vidare, i allt från företagsinterna applikationer, via tillfälliga showroomlösningar till nya arenor för sociala aktiviteter.

Blir Vivaty det som lyfter 3D-miljön som social arena till en ny nivå?

Det som talar för är att det förenar principer - och innehåll - från tvådimensionella sociala nätverkstjänster som Facebook med teknik från virtuella världar som Second Life. För vanliga användare lockar Vivaty med möjlighet att i sitt eget virtuella rum, där besökare uppträder i form av avatarer, dela med sig av Youtubefilmer, Facebook- och Flickrfoton och chatta med varandra. Tillträde till rummet kan vännerna få via till exempel folks bloggar eller Facebookprofiler.

Företag som vill addera en tredje dimension i sitt möte med kunder och intressenter på webben skulle också kunna också använda Vivaty. Det individuellt utformade rummet kan placeras direkt på vilken webbsida som helst och det krävs inte nödvändigtvis en webbyrå för att fylla det med företagets eller organisationens eget innehåll.

Men det finns förstås ett och annat som talar emot Vivaty också.  Att inledningsvis erbjuda tjänsten enbart för användning med Microsoft Windows och Internet Explorer får förvisso nästan betecknas som djärvt och banbrytande från utvecklare av sociala medietjänster :-), men stödet för Mac och Firefox får inte dröja för länge.

I motsats till Second Life är Vivaty inte en klient/serverlösning utan webbaserad. Men likväl krävs ett mindre insticksprogram, Vivaty Player. Vivatys framgång är således beroende av människors vilja att installera ett mindre program på sina datorer - och arbetsgivare som tillåter det om det handlar om arbetsdatorer - vilket trots allt höjer ribban något.

Eftersom det kommer (redan finns?) fler alternativ till Vivaty kommer tjänsten också att behöva erbjuda en utökad integration med fler sociala plattformar på webben. Möjligheten att ta med sig innehåll från en plattform till andra blir också alltmer angelägen. Sebastian Küpers tar här upp just den utmaningen för olika virtuella världar.

Hur som helst är det en spännande utveckling där 3D-animering görs mer användbar för socialt utbyte via webben. 

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, Vivaty, virtuella världar, 3D-animering, Second Life, marknadsföring

I arbetslivet är det för de flesta av oss självklart med regler för hur vi under arbetstid, med företagets utrustning eller i företagets namn får och bör använda internet. Riktlinjerna, som kan vara samlade i blogg- , internet- eller IT-policies, är inte alltid formellt nedtecknade utan kan existera som en outtalad praxis.

Det är förstås inte optimalt, men inte heller något större problem. Riktlinjerna är ofta väldigt tillåtande och tar sin utgångspunkt i varje medarbetares goda omdöme. I sin enklaste form är hela policyn samlad i frasen “Don’t be stupid!”.

Det är en policy som vi lätt kan överföra på vår privata internetanvändning. När det gäller personlig IT-säkerhet för att undvika att få våra datorer smittade med virus eller undgå bedrägerier har folk överlag blivit bättre på att inte bete sig korkat på nätet. Vad man bör tänka på finns listat både här och där.   

Med de sociala medierna har emellertid en ny säkerhetsdimension tillkommit och personer som annars har full koll på hur man hanterar de traditionella riskerna uppträder både småkorkat och aningslöst.

Samtidigt som försäkringsbolag, polis, medier och andra tipsar om hur man undviker inbrott under semestern fungerar flera sociala medier som rena annonsplatser för inbrottstjuvar. I bloggar och på Facebook bjuder folk glatt på information om att familjen är bortrest i två veckor - och inte drar man sig för att på samma ställen berätta om nya dyra inköp till huset. 

Genom mikrobloggtjänsterna Twitter och Jaiku pumpar människor i realtid ut information om var de är, vad de gör och hur länge de kommer att ha sin bostad stående tom. Tillsammans med länkar till egna filmer som visar hur de packar upp sin nya dyra datorutrustning känns det mer än lovligt aningslöst.

Många tror att de genom inställningar i tjänsterna kan försäkra sig om att de själva styr över vem som har tillgång till informationen. Tänk igen! Hur ser läsekretsen ut i kedjan från dina vänners vänners bekanta? Och hur kontrollerade är dina Twitter- och Jaikukommentarer om de ligger speglade på andra ställen, till exempel din blogg?

Faktum är att inbrottstjuvar - och andra brottslingar för den delen - kan utnyttja aningslöshet i de sociala medierna till mer än slumpvisa “fynd”. Med RSS-flöden kan de till och med prenumerera på information från olika “mål”, utvalda efter kriterier som geografi, villainnehav, enskilda fabrikat eller annat som känns lockande för dem. Med lite fantasi skulle man rentav kunna tänka sig en framtid för “criminal intelligence software”.

De sociala medierna är bara ytterligare en aspekt av vår internetanvändning och det finns ingen anledning att sätta den personliga omdömespolicyn i tillfällig karantän när vi använder dem. Använd alltid huvudet på nätet helt enkelt.

Och den nya säkerhetsdimensionen, där webben 2.0 möter kriminaliteten 1.0, borde föranleda en ny punkt på försäkringsbolagens och polisens listor med tips på hur man undviker inbrott i sommar.  

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, inbrott, internetpolicy, Jaiku, Twitter, Facebook, don’t be stupid, sommarbrottslighet, grannsamverkan

Tobias Smedberg och Lars Jonsson från Agenda PR skriver en förvirrad debattartikel om att sociala medier tävlar om resurserna som kan läggas på traditionell mediebearbetning.

Det nya som sociala medier tillfört är inte ytterligare en kanal att trycka ut sina budskap i. Poängen med dem är att utnyttja den mängd kontaktytor som webben erbjuder för dialog och ett engagemang som är svårare att uppnå genom bara enkelriktade kommunikationsåtgärder. Den PR-konsult som då tror att sociala medier är ytterligare en kanal för distribution av kampanjmaterial kommer utan tvekan att slarva bort sina kunders pengar precis på det sätt som artikelförfattarna är rädda för.

Lyckligtvis ser det inte ut så överallt. Förvisso undrar även vi ibland om de mest teknikglada evangelisterna i vår bransch verkligen tycker att allt som är nytt per definition har en naturlig plats i varje företags verktygslåda, men som en av Sveriges största kommunikationsbyråer ser vi också en helt annan bild.

Vi möter företag som arbetar strukturerat och målmedvetet med sociala medier och därigenom har vunnit en djupare insikt i diskussionen kring sina varumärken. En insikt som är direkt användbar för att utveckla verksamheten. De är inte mottagliga för byråer som hör av sig för att erbjuda en tokrolig kampanj på nätet. De vet att interaktion med sociala medier ger såväl djupa analysmöjligheter som verktyg för att kontinuerligt och transparent kommunicera vart de är på väg.

Att en blogg eller community då har färre läsare än en lokaltidning är irrelevant. Det går inte att jämföra synlighet i en enskild artikel – som ingen för övrigt vet om målgruppen läst – med  aktivt deltagande i en ständigt pågående diskussion mellan människor som engagerar sig i företagets produkter och verksamhet. Låt oss fortsätta ha äpplen i en korg och päron i den andra.

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, bloggosfären, marknadsföring, sociala nätverk, Facebook

“Vi lyssnar mer på våra kollegor än på vår chef” var temat för tisdagens GCI-seminarium som fick ett 40-tal kommunikatörer att göra en avstickare till oss mitt i midsommarveckan. Tydligt är att det finns ett behov av att utbyta erfarenheter och idéer med branschkollegor, och att många kommunikatörer drar ett tungt lass.

Lunchtimmen ägnades åt en färsk internationell GCI-undersökning som visar att alla medarbetare, men framför yngre, lägger större vikt vid att prata med sina kollegor än med sin närmaste chef när de vill få reda på information som rör jobbet. Vad det här beror på kan man ha olika åsikter om, men en förklaring är att chefens tidigare centrala roll som kunskapskälla och budbärare urholkats i den platta organisationen där individen själv står för kunskapen och styrningen sköts av en team- eller projektledare. Lägger man till det 80-talisternas internetvana och nätverkande så blir resultatet inte så överraskande.

80-talisternas växande andel ute på arbetsplatserna är naturligtvis inget som kan betraktas som ett problem. De kommer med sin vana att kommunicera över gränser, mellan kunskapsområden där det interna är en del av omvärlden, att bidra till att våra företag och organisationer blir mer öppna. I detta ligger det förvisso en utmaning. Kommunikations- och verksamhetsstrukturer måste fås att matcha varandra.

Det kommer att bli nödvändigt att våga skrota en del av de kanaler för internkommunikation som vi har idag och i stället pröva helt nya vägar, där chefer och medarbetare träffas, pratar och lyssnar till varandra. I den processen finns det all anledning att ta till sig hur yngre medarbetare ser på gränser mellan yrkesliv och privatliv - och vilka förväntningar de har avseende organisationens internkommunikation.  

Läs mer om undersökningen här och ta del av presentationen på slideshare.  

Läs även andra bloggares åsikter om internkommunikation, GCI, Generation Y

Daniel Olemyr avslutade nyligen vårterminen med att lägga fram sin C-uppsats i marknadskommunikation vid Umeå Universitet. Den handlar om hur företag och organisationer kan integrera sociala medier i sin marknadskommunikation. Titeln han valt är “Med blicken mot molnet”.

Som sig bör i en C-uppsats finns det ett tydligt akademiskt anslag. Men Daniels initiativ att under terminens gång i bloggform dela med sig av sina egna tankar kring sådant som kommit upp adderar ett intressant - och från de akademiska kraven mer fristående - mervärde till slutresultatet. Ett exempel på en allt vanligare processtransparens som gjorts möjlig tack vare de sociala medierna, även om jag är osäker på hur mycket Daniel kunnat utnyttja sitt bloggande för ett faktiskt inflöde av idéer också. Det kanske Daniel kan utveckla i ett eget blogginlägg senare? För jag antar att han inte slutar blogga bara för att uppsatsen är färdig …

På Daniels egen blogg kan du läsa mer om uppsatsen, liksom hos Fredrik Wass. Hela uppsatsen finns tillgänglig här.

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, Daniel Olemyr, marknadskommunikation, uppsatsblogg

Facebook har dödförklarats oräkneliga gånger under det senaste halvåret. Redan i oktober när Microsoft köpte in sig på 1,6 procent av Facebook beskrevs det av flera som spiken i kistan för det dittills snabbväxande nätverket.

Färska uppgifter från Comscore antyder emellertid att det ännu finns liv i liket - och mer än det. I april passerade Facebook MySpaces siffror över unika besökare och Facebook är nu för första gången världens största sociala nätverk med 115 miljoner unika besökare i april.

MySpace fortsätter att dominera i USA, där också tillväxten för Facebook varit mer begränsad. Det är i stället utanför USA som Facebook växer mest, inte minst i Europa. VentureBeat analyserar här utvecklingen och funderar kring vad det betyder för dem som använder sociala nätverk för sin marknadsföring på internet.

Jag har inte sett några lokala siffror för Sverige och skulle därför vara försiktig med att dra några slutsatser av statistiken om jag primärt är intresserad av att nå svenska användare. Den tillväxtboom Facebook under våren upplevt på flera marknader - också i Europa - ligger snart ett år bakom oss i Sverige.

Att utarbeta en strategi för sociala medier som är oberoende av enskilda plattformar kvarstår i stället som det viktigaste rådet. Att utgå från Facebook, MySpace, Lunarstorm, Second Life eller någon annan enskild arena för sin planering och sin arbetsmetodik är oklokt med den snabba utvecklingen på nätet. Lojaliteten är begränsad och dagens Facebookanvändare kan i morgon befinna sig på Moli eller ett nischat Ning-nätverk, för att i övermorgon ha hittat något som passar dem ännu bättre någon annanstans.

Läs även andra bloggares åsikter om PR, sociala medier, Facebook, MySpace, Moli, sociala nätverk

Vad står det om oss och våra produkter i bloggar? Hur ofta förekommer vårt varumärke i förhållande i till konkurrenternas? Vilka bloggare har skrivit mest om vår bransch den senaste månaden? Vilka bloggare har mer inflytande än andra - och på vem?

Blogganalyser är värdefulla och kan göras på olika sätt. Vissa är mer avancerade och bör utföras av någon med rätt kompetens och verktyg för att bli riktigt användbara. Ibland är de tidskrävande och lämpliga att lägga ut på andra av det skälet.

Men det behöver inte vara vare sig avancerat eller tidskrävande. Det behöver inte ens kosta pengar. För dig som snabbt söker svar på de tre inledande frågorna i det här inlägget finns det bra gratistjänster som är enkla att använda. 

• I morse gick svenskbaserade Twingly live efter en periods betatestande. Utmärkt bloggsöktjänst med möjlighet att välja språk, se information om antalet bloggar som länkar till de inlägg du hittar och att sätta en RSS-prenumeration på din sökning. Du kan även söka avancerat med “boolesk” avgränsning, dvs skilja ut exakta ord och fraser eller välja bort inlägg som även tar upp sådant som du inte vill ha med. Sökningen begränsas till max en månad bakåt i tiden, du får ingen trendgraf och om du vill göra en jämförande sökning mellan t ex två varumärken får du göra två sökningar och ställa samman statistik/grafik själv.

UPPDATERING: Twinglys PR-byrå Greenhill Relations bjuder här på lite konkreta instruktioner om hur man kan gå tillväga.

• Ett motsvarande alternativ är Trendpedia, som fokuserar på att kunna erbjuda just jämförelser med andra sökord. Tjänsten är idealisk för den som snabbt vill kolla hur ofta det egna varumärket förekommer bland bloggarna i relation till sina två närmaste konkurrenter. Du kan söka på valfritt språk och får ett tårtdiagram och en snygg tendgraf för de senaste tre månaderna - med sökträffarna samlade i flikar för varje sökord. Möjligheterna för “boolesk” är dock mer begränsade än hos Twingly, du missar den viktiga informationen om inlänkning och du kan inte RSS-prenumerera på din sökning.

• Den tredje varianten är Johan Larssons gamla hederliga knuff.se. Läs mer om hur det funkar här och följ hur tjänsten utvecklas på Johans egen blogg. Knuff.se är begränsad till Sverige och erbjuder få avgränsningsmöjligheter. Tiden är begränsad till en månad bakåt och det saknas information om inlänkar. Å andra sidan finns det möjlighet att få jämförande trendgrafer.  

 Jag avråder ingen från att ha en löpande och strukturerad bevakning av bloggosfären, men innan du kontaktar någon konsult eller mediebevakningsföretag för en enklare analys av vad som skrivs om dina varumärken, ditt intresseområde, dina konkurrenter eller motsvarande, fundera på om du inte kan finna vad söker genom en egen enkel sökning i någon av de kostnadsfria tjänsterna.

P.S. Träffsäkerheten kan variera i olika sökmotorer beroende på vilka bloggar de har indexerade och/eller vilka bloggar som pingar sina inlägg mot dess servrar. Det spelar emellertid inte så stor roll för den som bara söker en översiktlig bild, utan krav på fullständig exakthet. D.S.

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, bloggsökning, bloggar, Twingly, Trendpedia, knuff.se, bloggsökmotor

Första gången jag intresserade mig för begreppet medieträning var i mitten på 90-talet när jag var journalist och deltog i en kurs för Erik Fichtelius kring intervjuteknik. Han syn på hur man intervjuade och hur man fick fram en bra story var revolutionerande för mig då och så långt från den Hollywood-romantiska skjutjärnsjournalist jag trodde att jag var då.

Han predikade istället att man skulle arbeta med öppna frågor, se till att den intervjuade kände sig bekväm. Ge alla möjligheter till att skapa utrymme för berättelser på den intervjuades villkor. Han älskade frågan ”Hur känns det?” eftersom den öppnade för den intervjuade att berätta precis det som vi alla mediekonsumenter vill veta; hur känns det att vinna vm-guld, hur känns det att slippa fångenskapen; hur känns det att återse sin familj? 20 år senare tänker jag ofta på Erik och den uppenbarelse han gav mig.

Den mest framgångsrika metoden är att aldrig försöka sätta dit en talesperson. Istället berättar man precis vad man tänker göra och precis vilka frågor man tänker ställa. Det blir mycket mindre macho över det hela, men effekten att få fokus på det budskap man vill förmedla och den självkänsla som krävs för att fokusera blir desto större.

När talespersonen vet vad som kommer att komma blir det enklare att fokusera på det budskap som skall stå i centrum och plötsligt faller alla tekniker på plats. Efter en timmes tränade i en förutsägbar miljö kan man öka på svårighetsgraden genom att föra in okända moment, fientliga frågor, ledande frågor och omöjliga frågor av karaktären ”Har du slutat slå din fru?” utan att rubba talespersonens förmåga att fokusera på sitt budskap samtidigt som han levererar det han vill av svar på intervjuarens frågor.

Jag hoppas att ”machoträningar” där konsulterna bara försöker sätta dit sitt intervjuoffer tillhör en svunnen tid. Du som köpare av medieträningar skall inte acceptera det, det finns bättre pedagogik än så.

Läs även andra bloggares åsikter om PR, medieträning, Erik Fichtelius, journalistkontakter