Liftreklamens plats i mediemixen

Sommaren är i antågande. Sol och bad tänker en del marknadschefer. Andra gillar att ligga ett steg före och har därför redan börjat lägga grunden till vinterns reklamkampanjer. Och de som är riktigt på tårna ser till att vara först till kvarn med att boka reklamplats i Sveriges skidliftar.

Liftreklam kanske inte ligger top of mind när medierådgivare och marknadschefer ska bestämma hur reklambudgetens miljoner ska fördelas. Men det är högt tid att slå ett slag för liften som budskapsbärare. Vi har här att göra med en kanal som lever lite i skuggan av viralfilmer, wikis och sponsrade sökord.

Man kan fråga sig varför när liften har så många fördelar jämfört med andra reklamkanaler. Mottagaren kan varken zappa, blockera pop-up-fönster eller vända blad i tidningen. Det finns helt enkelt inte en möjlighet att värja sig när man väl står där i ankarliften. Dessutom pratar vi flera minuters exponering – i vissa liftar uppåt tio minuter.

Finns det då inga nackdelar med liftreklam? Svaret på den frågan är ja. Alla reklamkanaler har vissa begränsningar och det gäller även liftarna. Därför följer här några tips till dig som är marknadschef och just nu sitter och är lite sugen på att spendera en del av nästa års budget på liftreklam.

• Börja med att göra en körning i Orvesto för att kontrollera att din målgrupp är intresserad av att åka skidor.Om inte så har du ett stort problem och bör överväga att ställa liftkampanjen.
• Kampanjen bör helst koncentreras till sport- och påsklov, eftersom det är ganska glest i pisterna under resten av vintern. Å andra sidan är investeringen så pass blygsam att kontaktkostnaden borde kunna räknas hem även en januaridag med snålblåst och 30 minusgrader.
• Var inte så säker på att din reklambyrå har en litf-copy och en lift-ad. Det finns byråer som saknar den kompetensen.
• Tänk också på att målgrupperna varierar oerhört mellan olika skidorter. Stekarna hittar du såklart i Åre, extremåkarna i Riksgränsen, barnfamiljerna i Sälen och fjällrävarna i Funäsdalen. Gör en ordentlig kartläggning för optimal anpassning av budskapen.
• Olika typer av liftar har olika förutsättningar. Ankarliften kräver till exempel lite mer koncentration än stolsliften, vilket talar emot humoristisk reklam eftersom konsumenterna har svårt att slappna av – allt fokus ligger på att hålla balansen. I stolsliften är det däremot fria händer som gäller. Knappliften – liften som man åker själv i – passar extremt bra för annonser med långa texter.

Lycka till, men kom ihåg att inte lägga alla ägg i samma korg. Lite TV, internet och print är alltid bra att spä ut liftreklamen med.

Läs även andra bloggares åsikter om marknadsföring, medieval, mediebyrå, skidåkning, annonsering

Självförtroende odlat i subkultur

Att tonåringar genomlider en tuff period med många upptäckter och många besvikelser i kombination med att känslor, hormoner och barnsliga otåg gör sig påminda är inget nytt. Att vara 14 år innebär en massa saker, och det har det alltid gjort. Det nya med att vara fjortis idag är inte på sättet man är eller problemen man står inför.

Det nya är att begreppet fjortis inte längre är generellt. Fjortis har blivit en subkultur. Om du är fjortis i ungdomars ögon tillhör du alltså en subkultur bland andra 14-åringar, en kultur många eftersträvar att få tillhöra.

Ett exempel på fjortiskulturen är alla bilder som florerar på nätet. Fjortisbilder. Är man fjortis på en bild står man ensam eller tillsammans med en eller två kompisar på Elverkets toalett (Lidingö) en fredagkväll, har sminkat sig med kajal-katt-nos, massa mascara, synlig foundation i ansiktet, bleka matta läppar, rikligt med rouge och har skrivit med kajalpenna i urringningen. Kläderna på fjortisen är superkorta shorts alternativt tajta jeans med hål i, en ”I love ME” t-shirt och klackar eller ballerinas. Posen består naturligtvis i plutmun, bakvänt peacetecken (up yours) och en blick som tittar under lugg. Det är även populärt att pussa varandra på bilderna och gärna kommentera kompisarnas bilder i stil med ”älskar dig sötis”, ”guuulliiig”, ”vackrast” osv. Är du nyfiken på hur bilderna ser ut kan du kika in i gruppen Fjortisjakt på Facebook.

När jag sedan läser den här undersökningen kan jag inte låta bli att slås av tanken att jag beundrar dem. Undersökningen är visserligen gjord bland ungdomar mellan 15-25 år, men i denna subkultur har ett självförtroende odlats fram som är utan dess like. De inspireras i största grad av sig själva och tycker bara att två andra personer i hela världen klär sig bättre (Victoria och David Beckham). Trots att de alla ser likadana ut ser de sig själva är största inspirationskällan gällande mode. Att ha ett sådant självförtroende är beundransvärt.

Så, nästa gång du möter en fjortis – tänk subkultur, typ punkare, syntare eller rocker. Addera till det att fjortisen med största sannolikhet ser sig själv som bäst klädda personen i världen, samt att de har vänner som älskar dem och tycker de är vackrast och gulligast. Vill du sedermera ge dig på försöka dig på att kommunicera med dem, försök dig inte på att lägga dig på deras nivå. Fjortisar och ungdomar vill bli behandlade och tilltalade på samma sätt som vuxna, trots sin något skeva och ofärdiga bild av verkligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om fjortisar, subkulturer, ungdomar

Annorlunda AdWordsannonsering

Googles Sverigechef Stina Honkamaa tycker inte att storföretagen hittat fram till deras AdWords ännu. Det är det emellertid andra som gjort, och några av dem mer oväntade än andra Eller vad sägs om Tom Cruise som genom AdWordsannonsering försäkrat sig om att sökningar på honom leder till den rätta läran? Även amerikanska utrikesdepartementet har anammat möjligheten och slår ett slag för amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik via Googlesökningar.

Läs även andra bloggares åsikter om Google, AdWords, Stina Honkamaa, sökmotorsannonsering, Tom Cruise, amerikansk utrikespolitik

 

Publicitetsköerna

Under de senaste veckorna har jag varje morgon promenerat förbi tält och killar i kö. På Sveavägen. Vid tv-spelsbutiken Webbhallen. Anledningen heter Grand theft auto IV och är ett av världens populäraste tv-spel. I natt är det världspremiär och den väntade kundanstormningen har fått tv-spelsbutiken att hyra in extra säkerhetsvakter.

Köbildning inför premiärer, limited editions och exklusiva events tycks fortfarande fungera bra som verktyg för publicitet. Känns det nytt och fräscht? Nej. Bidrar det till ökad försäljning? Säkert.

En helt annan och mer vettig köbildning var när Stockholms hemlösa tältade på Medborgarplatsen för några år sen. Officiellt köade de för biljetter till filmen “Alexander den store”, som inte bara var ett lågvattenmärke på filmduken men också hade premiär ett år senare. Myndigheter har lättare att acceptera “kötältande” än “protesttältande” … Stockholmarna visade sin solidaritet och kom förbi för att samtala med de hemlösa. En bra idé som fick medier att lyfta de hemlösas situation.

Köer är extremt förknippat med marknadsföring av olika produkter. Oavsett om det gäller Springsteenkonserter, tv-spel eller kända modedesigners gästspel hos den stora klädkedjan. Och PR-ansvariga drar sig inte för att rigga köandet, vilket känns rätt ofräscht. Astroturfing är inte eftersträvansvärt, varesig det sker på nätet eller IRL.

Tre händelser med risk för köbildning:

• Filmpremiär: Indiana Jones och kristalldödskallens rike

• Iphone till Sverige

• 1:a majtåg som korkar igen innerstadstrafiken på torsdag

Läs även andra bloggares åsikter om PR, marknadsföring, GTA 4, astroturfing, hemlösa

Den som leken leker måste leken tåla

Bolag som noteras på Stockholmsbörsen ombeds berätta varför de vill noteras. Efter behov av kapital kommer önskan att bli mer synlig. Och visst, intresset för det noterade bolaget kan bli större än tidigare, men det sker inte automatiskt. Företaget måste aktivt och konsekvent arbeta för att skapa uppmärksamhet bland såväl analytiker som journalister.

Som IR-konsult får jag ofta höra av företagsledare att de kommer att kommunicera ”när jag har något att säga”.  Underförstått när marginalerna har dubblerats och den organiska tillväxten är 100 procent högre än året innan.

Vad de egentligen säger är: jag vill inte visa mig förrän jag har lyckats.

Frågan är om aktieägarna ska finna sig i att invänta denna fåfängans fyrverkeri.

Ett bolag som inte kommunicerar aktivt hamnar lätt i skuggan av de som gör det. Ett bolag i skuggan riskerar att bli negligerat med hög riskpremie och låg likviditet i aktien som följd. En aktie med låg likviditet präglas, förutom låg omsättning, av svagt orderdjup och stor spread. Handeln blir slagig, värdet missvisande och intresset lågt. Kanske måste bolaget knyta till sig en likviditetsgarant för att hålla spreaden inom erforderliga 4 procent.  Är det rimligt att vara tvungen att hålla sig med konstgjord andning frågar man sig? Och hur långsiktigt är det att inte kunna andas för egen maskin?

Noteringsavtalet styr vad bolagen måste kommunicera. Hygienkraven. Företagsledningen har ofta ett ganska krampaktigt förhållande till dessa rapporteringstillfällen, oavsett om det gått bra eller dåligt. En tröst kan vara vetskapen om att aktiekurser rör sig av två anledningar, prestation (faktisk och förväntad) i kombination med hur detta kommuniceras och uppfattas.

På lång sikt ska naturligtvis aktiekursen fullständigt korrelera med prestation. Men på kort sikt speglar aktiekursen denna ofta styvmoderligt behandlade ekvation. Det är bra för spekulanten, som står utanför, att kursen är låg. Men för företaget och dess aktieägare är det mindre bra.

En viktig åtgärd för att skapa en korrekt bild av börsbolaget är arbetet med medier. För att bli framgångsrik i sin relation till media krävs att nyckelpersonerna på företaget lär sig hur media arbetar. Jag vågar påstå att det alltid är rätt att försöka få medialt genomslag. Risken att bolaget ska behandlas ofördelaktigt i media är klart mindre än fördelarna med att synas och höras.  Media har en mycket viktig funktion när det gäller en akties värdering.

Tycker du att ni gör allt för att få media men aldrig lyckas? Sluta ondgöra dig över medielogiken. Lär dig dansa i takt med den.

Läs även andra bloggares åsikter om kommunikation, investor relations, börsbolag, finansiell kommunikation

SVT gör usel debatt-TV

Zappade lite framför TV:n igår och fastnade framför Debatt, efter omtalat Stina-avhopp nu med Janne Josefsson som programledare. Gårdagskvällen första inslag handlade om marknadshyror, och urartade snabbt till någon sorts förolämpning mot tittaren. Förutsättningarna i korthet: I idag, fredag, överlämnar särskilde utredaren Michaël Koch sin utredning “EU, allmännyttan och hyrorna“ till Mats Odell. Där finns förslag som öppnar för en något friare hyressättning, vilket minst sagt väckt stor uppmärksamhet. (E24 och Dagens Industri skriver t ex, Aftonbladet låter oppositionen gå till storms på debattsidan. Utredaren själv skriver idag på DN Debatt.)

Om en friare hyressättning, mer av s k marknadshyror, kan man säga mycket, men åtminstone två saker torde de flesta vara överrens om:

1.       Det finns lägenheter, främst i attraktiva lägen, vars hyra kommer att stiga

2.       Det kommer med stor sannolikhet leda till ett ökat byggande på sikt

Mängder av parametrar är osäkra och i högsta grad en relevant politisk och ekonomisk diskussion: Hur mycket kommer hyror och byggande att öka? Vad händer med våra redan idag segregerade storstäder? Är det någon sorts rättighet att få bo billigt i innerstan? Utrotar det nuvarande systemet attraktiva hyresrätter genom den massombildning till bostadsrätter som nu pågår? Ska verkligen hela landet anpassa sin lagstiftning efter extrema förhållanden på bostadsmarknaden i två städer? Vilka andra verktyg finns till förfogande för att stimulera byggandet? Mycket mer kan, och borde, sägas.

Vad lyckades SVT göra av denna relevanta, aktuella, politiska diskussion som berör miljoner svenskar? Pajkastning och dumheter.

Formatet i Debatt verkar oförändrat sedan 1970-talet. En panel av helt orimligt många människor, (50? 60?) sitter på en läktare runt programledaren, som ser som sin uppgift att genom förflackning, förenkling och fördumning hetsa olika människor mot varandra under några få minuter. Gårdagskvällens antagonister som skulle ställas till svars utgjordes främst av Fredrik Federlay, välkänd riksdagsledamot för centern, men också av Christer Jansson, VD för Fastighetsägarna Stockholm (felaktigt namnskyltad som VD för riksorganisationen Fastighetsägarna) och en fastighetsägare från Göteborg. Federlay, som ofta och gärna syns i media, förespråkar rena marknadshyror, en åsikt som inget riksdagsparti står bakom. Hans närvaro och repliker kom att skapa en total soppa av utredningens, centerns och hans egna åsikter på ett sätt som bara skapade förvirring hos tittaren. (Janne Josefsson gjorde allt utom att ropa ”titta här gott folk! En rolig stockholmare i lila tröja som vill förtrycka oss vanliga människor! Han sitter här och säger emot Hyresgästföreningen, så hans åsikter hör säkert ihop med utredningen på något sätt! Fram med högafflar och facklor!”) Fastighetsägaren från Göteborg fick överraskande stå till svars för att han gjorde 14 miljoner i vinst förra året och alltså var en riktig girigbuk och ska det verkligen vara på det viset? Va? Va? (Huruvida han gjorde vinst just förra året för att han till exempel sålde fastighet eller valde att ta ut ett ackumulerat kapital fick vi förstås aldrig veta.) Christer Jansson kom väl undan med hedern i behåll, men han saknade den snärtighet i repliken som är nödvändig om man ska ställa upp i så fragmentiserade sammanhang.

Om inte debattörerna själva börjar förolämpa varandra är det tydligen programledarens jobb. Statsekreteraren Dan Eriksson, som påpekade att det viktigaste var att stimulera byggandet men att han faktiskt inte läst utredningen eftersom den inte lagts fram än, fick ”men snälla du, vad gör du på jobbet hela dagarna?” till svar av Josefsson.

Heads up SVT: det är INTE att förnya programmet att låta tittarna SMS:a in åsikter som visas på en skärm i bakgrunden. Förnyelse vore att ha så få gäster att de fick tala till punkt. Att faktiskt berätta vad som står i utredningen, inte att låta första bästa riksdagsledamot som vill vara med i TV idka personvalskampanj med ämnet i största allmänhet som slagträ. Att ge ett historiskt sammanhang, inte syssla med meningslösa jämförelser mellan bostadsmarknaden i gamla stan i Stockholm och en förort till Borlänge. Att ha en programledare som strävar efter en bra diskussion, inte högsta möjliga förlämpningsfaktor. Förra veckans skrik och vrål mellan Claes Malmberg och Jan Myrdal var faktiskt inte bra debatt-TV, hur många svenskar som än tyckte det såg roligt ut. Det var uselt.

Sveriges Television är bra på mycket (Vasaloppet! Melodifestivalen! Kulturnyheterna!) men Debatt är ett sällsynt lågvattenmärke. ”Tak över huvudet är inte vilken roquefortost som helst” sa Barbro Engman från Hyregästföreningen igår. Det har hon helt rätt i. Ett så allvarligt ämne förtjänar ett seriöst forum. Kom in på banan, TV4.

Läs även andra bloggares åsikter om SVT, Debatt, Hyresgästföreningen, marknadshyror, TV

Filmbolagen spottar upp sig

Har ni missat att Peter Stormares nya film Varg går upp på biograferna i dagarna? Klart ni inte har. Vår egen fulsnygga Hollywoodstjärna , enda manliga svensk med skådiskredd vi har kvar over there sen Max von Sydow blev senil och började vara med i ruggigt dåliga filmer har kommit hem till Sverige och spelat in en norrlandswestern. Kanske har han blivit med lite dubbelhaka sen han gick omkring och spelade hård i Hamilton och galen ryss i Armageddon på 90-talet, men nog har han fortfarande den där rätta stirra-in-i-horisonten-med-bister-uppsyn-blicken. Som grädde på moset blev han ju dessutom lite folklig i Stjärnorna på slottet under sommaren.

Normalt brukar ju PR kring filmpremiärer gå ut på att göra av med hela budgeten på en jättefest dagarna innan vanligt folk kan se filmen på bio. I dörren står eller annan strålande glad festfixare och vrider spastiskt på kroppen för att komma i rätt vinkel inför Svensk Damtidnings kameror, medan Lena Endre kindpussar Gunde Svan i bakgrunden. Exakt hur dessa bilder, publicerade en månad senare på de sista uppslagen i en tidning vars läsare utgörs av kvinnor 60+, är tänkta att få biopubliken till salongerna har alltid förefallit en smula oklart. Icke så denna gång! Jo, visst var det galapremiär, på biograf Saga i Stockholm i måndags, men den hamnade helt i skymundan av Sonet Films beslut att släppa sargen, glida in på banan och göra lite riktig PR.

Man har helt enkelt fått liv i den gamla vargdebatten. 31 mars, alltså samma dag som galapremiären, har plötsligt flera större tidningar i landet artiklar om olika människors inställning till vargens vara eller icke vara. Helt utan koppling till filmen förstås. SvD har hittat en präst som inte gillar varg längre och Aftonbladet en tomte i Ockelbo som verkar balansera farligt nära både juridiska och mentala gränser (det uttalandet fick stridbara överåklagaren Sven-Erik Alhem i Malmö att hoppas på indragen vapenlicens på sin blogg vilket i sin tur fick jägare i Dalarna att “rasa”. DN är förstås lite finare än andra och pratar varg direkt med Kerstin Ekman som skrivit manus.

Det skandinaviska vargforskningsprojektet passar på att släppa sin rapport om att tjuvjakten är utbredd, vilket tas upp av en stor mängd medier (till exempel SVT och TT).

Så bygger man en debatt, och mycket riktigt har den fortsatt både här och där under hela veckan. Ikväll har Varg premiär, och hundratusentals, kanske miljoner, svenskar kommer ha rovdjursfrågan högt upp i medvetandet när det kollar igenom bioannonserna i helgen. Vi lyfter på hatten för Sonet Film, där någon insett att man kan göra PR för film på fler och bättre sätt än att bjuda kändisar på sprit och ringa vimmelfotograferna.

Läs även andra bloggares åsikter om PR, Varg, Sonet Film, marknadsföring, rovdjursdebatten, filmpremiär, Kerstin Ekman, Peter Stormare

Carola: Hårfin skillnad mellan hype och hemsk

Carola föll i helgen och lyckades inte ta sig till finalen i Globen. Hon var länge den mest upphöjda och självklara artisten att tillsammans med Andreas Johnsson gå till final. Chocken var stor när Androla tvingades till omvägen via Andra Chansen. Och att de skulle förlora duellen mot Nordman fanns inte på kartan. Men Androla visar på den hårfina gränsen mellan hype och hemsk. Det är en knivsegg många balanserar på när man vill spela spelet att synas i medierna. Fallet blir hårt och skoningslöst när man åker från hype ned i hemsk-hålet.

När publiken vill ha blod hänger journalisterna snabbt på. Inga träd ska få växa till himmelen, ned i hemsk-hålet med dem, de som växt sig för stora, för stöddiga, för osvenska. Ned med Carola, skit i om Nordman har en sämre låt.

Mönstret känns igen. Carl-Henric Svanberg tar över Ericsson och glassar runt bland förtjusta aktieägare, analytiker och inte minst journalister. Frälsarreportagen avlöser varandra, journalisterna försöker överglänsa varandra när de skulle beskriva det positiva som Svanberg fört med sig för Sveriges viktigaste företag. När fallet kommer blir det desto hårdare. Alla positiva omdömen är som bortblåsta, de som tidigare lyft honom till skyarna känner sig lurade. Skriver ned honom. Ned i hemsk-hålet. Han är fortfarande där.

Lärdomen man kan dra är möjligen att inte själv överdriva hypen när det går bra. Vara med i tv-soffor, göra hemma-hos-reportage, blåsa upp det man åstadkommit. När hemsk-hålet öppnas under fötterna blir fallet desto hårdare.

Läs även andra bloggares åsikter om Carola, Carl-Henric Svanberg, mediepsykologi, personligt varumärke, jantelag, mediehajp