Av en händelse läste jag i dag ett blogginlägg av Ingiberg Olafsson, till vardags informationsombudsman hos SSU. Det påminde mig om ett ämne jag tidigare berört på annat håll, nämligen möjligheterna att skilja sin privata blogg från det varumärke man yrkesmässigt företräder.

Som informationsombudsman på SSU och assistant brand manager hos Procter & Gamble bör man ha en ganska god uppfattning om vilket manöverutrymme man har i sin privata blogg. Att kalla meningsmotståndare och konkurrenter för en “fjantig liten hög av kodynga” och nazist eller hoppas att polisen ska slå in skallarna på “vidriga franska arbetarkräk” ligger definitivt utanför det.

Skilj på personliga åsikter (eller “satir”) och varumärket, uppmanar de som hävdar en tydlig rågång mellan privat bloggande och yrkesroll. Jag påstår att den uppdelningen sällan låter sig göras i praktiken, vilket man bör ta hänsyn till.  

Hur tråkigt det än är att aldrig få vara riktigt privat är det en verklighet många lever med, betydligt fler än alla så kallade offentliga personer. Företräder du i andra sammanhang ditt företag bör du alltid fundera över hur ditt privata agerande kan kopplas samman med företagets varumärke. Det låter jobbigare än vad det är. Sunt förnuft och allmänt gott omdöme räcker ofta långt.

Läs även andra bloggares åsikter om varumärke, privatbloggare, Ingiberg Olafsson, SSU, Procter & Gamble