Running with the Smart Mob

I äldre litteratur om kriskommunikation nämns ofta The Golden Hour som det tidsfönster en organisation har att förbereda sig på den anstormning som kommer att komma. Under denna timme ska allt organiseras, personer ska kallas in, pressreleaser skrivas, kontaktpersoner listas osv.

För ungefär tio år sedan började kriskommunikatörerna att stressa upp sig. Plötsligt poppade det upp online-utgåvor av papperstidningarna. ”De har så bråttom att publicera, de kan mycket väl tumma på faktagranskningen för att kunna lägga upp nyheterna först”, hette det. Kommunikatörerna fick ytterligare en grupp att förhålla sig till. Vi kommunikatörer föreläste om det förändrade medielandskapet, där artiklar enkelt kunde läggas upp och ändras allt eftersom om det visade sig att de innehåll felaktigheter. Puh, tänkte vi, nu kan det väl inte bli värre.

Men det kunde det naturligtvis. Plötsligt står vi inför en verklighet där nätupplagorna framstår som långsamma och samtidigt som ett under av seriositet. De har ansvariga utgivare som ställs till svars för det som publiceras. De har journalistisk utbildning, eller i alla fall skolning. De har ett ansvar mot allmänheten.

Idag har vi en situation där miljoner och åter miljoner privatpersoner bloggar varje sekund, och ägnar sig åt att skärskåda företag och deras misstag i kommentarer och i forum. Idag pratar vi om en half-second-news-cycle.  Fenomenet Smart Mob introducerades första gången av Howard Rheingold i hans bok Smart Mobs: The Next Social Revolution. En Smart Mob är en grupp som till skillnad från en vanligt ”mob” med hjälp av teknik kan bete sig effektivt och organiserat. Beroende på syfte kan de vara mycket konstruktiva eller mycket destruktiva – och allt däremellan. Om ett företag beter sig illa kan en organiserad våg av röster höjas mot företaget, ofta med förödande resultat. Exempel på en kris som har börjat sprida sig på Internet är när en cyklist i USA upptäckte att cykellåset Kryponite kunde öppnas med en vanlig Bic-penna. Även om några cykelentusiaster säkerligen redan känt till detta så blev det allmängods när cyklisten Chris Brennan postade nyheten. Först möttes det med misstro. Låsen kostade runt 80 dollar. Kunde så dyra lås verkligen ha ett sådant allvarligt produktionsfel? Den grafiska designern Benjamin Running följde upp med att posta en film som tydligt bevisade”penntricket”  på några cykelforum. Med hjälp av den smarta mobben spred sig nyheten blixtsnabbt - snabbare än Kryptonite hann reagera. Cykelägare med dyra Kryptonitelås lämnade cyklarna hemma av rädsla för att de skulle bli stulna. Återförsäljare plockade bort låsen från hyllorna. Inom kort plockade traditionell media upp nyheten, vilket ledde till att Kryptonite tjugo dagar senare gick ut med ett utbytesprogram.

Skrämmande utveckling, kan tyckas. Men. På samma sätt som vi kan lära oss att handskas med traditionella medier och dess onlineutgåvor, kan företag naturligtvis lära sig att jobba med den smarta mobben – inte mot den. För även om de inte har en ansvarig utgivare eller den journalistiska skolningen är det en människa bakom varje bloggare och varje kommentator på nätet – och liksom de flesta människor reagerar de positivt på rättvisa och negativt på orättvisa och stora företag som beter sig ansvarslöst.

Så egentligen håller samma grundregel som alltid i kommunikationen: gör ingenting som du inte kan stå för. Har du problem med att försvara dina handlingar, bör du tänka över dem ytterligare en gång. Och har du gjort ett misstag, se då till att reda upp det och kommunicera sedan vad du gjort.

GCIs Användbara tips för att hantera svåra kommunikativa situationer i en värld av half-second-news-cycles är därför att:

- Ordna en bra onlinebevakning av ditt företag och dina produkter. På så sätt vet du vad som sägs om dig på nätet, och du kan också fånga upp signaler på att något är fel.

- Lyssna in de olika tonlägen som finns i olika forum och hos de bloggare som är viktiga för din målgrupp. Du kan inte undvika dem, tvärtom bör du försöka påbörja en dialog redan innan något negativt inträffar. Och på samma sätt som man inte lägger sig i samtal på en fest utan att lyssna in, på samma sätt kan man inte trumpeta på när alla andra viskar.

- Se till att ha en egen digital röst – en egen företagsblogg är inte alltid nödvändig  som gör att du kan interagera på samma villkor som resten av nätanvändarna. Gå sedan själv ut och berätta om det inträffade. Sök felaktigheter på bloggar och forum och rätta till dem. Använd kommentarsfunktionerna. Visa att du finns och berätta vad du gör.

- Ge bloggare och nätkommentatorer vad de vill ha – något som ofta är digitalt innehåll. Komplettera ditt skrivna uttalande med en kort digital film där en trovärdig företagsrepresentant berättar om det inträffade. Finns det bilder? Sprid dem. Någon annan kommer ändå att hitta dem, och det visar på din öppenhet och transparens om de kommer direkt från dig.

Det bästa sättet att påverka en diskussion är att delta i den – på mottagarens villkor. Off- och online.

PS. Kryptonite övervakar idag de diskussioner som sker online och har byggt relationer med viktiga digitala påverkare och bloggare.

Läs även andra bloggares åsikter om PR, kriskommunikation, sociala medier, smart mob, Howard Rheingold, half second news cycle

Publicitetsköerna

Under de senaste veckorna har jag varje morgon promenerat förbi tält och killar i kö. På Sveavägen. Vid tv-spelsbutiken Webbhallen. Anledningen heter Grand theft auto IV och är ett av världens populäraste tv-spel. I natt är det världspremiär och den väntade kundanstormningen har fått tv-spelsbutiken att hyra in extra säkerhetsvakter.

Köbildning inför premiärer, limited editions och exklusiva events tycks fortfarande fungera bra som verktyg för publicitet. Känns det nytt och fräscht? Nej. Bidrar det till ökad försäljning? Säkert.

En helt annan och mer vettig köbildning var när Stockholms hemlösa tältade på Medborgarplatsen för några år sen. Officiellt köade de för biljetter till filmen “Alexander den store”, som inte bara var ett lågvattenmärke på filmduken men också hade premiär ett år senare. Myndigheter har lättare att acceptera “kötältande” än “protesttältande” … Stockholmarna visade sin solidaritet och kom förbi för att samtala med de hemlösa. En bra idé som fick medier att lyfta de hemlösas situation.

Köer är extremt förknippat med marknadsföring av olika produkter. Oavsett om det gäller Springsteenkonserter, tv-spel eller kända modedesigners gästspel hos den stora klädkedjan. Och PR-ansvariga drar sig inte för att rigga köandet, vilket känns rätt ofräscht. Astroturfing är inte eftersträvansvärt, varesig det sker på nätet eller IRL.

Tre händelser med risk för köbildning:

• Filmpremiär: Indiana Jones och kristalldödskallens rike

• Iphone till Sverige

• 1:a majtåg som korkar igen innerstadstrafiken på torsdag

Läs även andra bloggares åsikter om PR, marknadsföring, GTA 4, astroturfing, hemlösa

Den som leken leker måste leken tåla

Bolag som noteras på Stockholmsbörsen ombeds berätta varför de vill noteras. Efter behov av kapital kommer önskan att bli mer synlig. Och visst, intresset för det noterade bolaget kan bli större än tidigare, men det sker inte automatiskt. Företaget måste aktivt och konsekvent arbeta för att skapa uppmärksamhet bland såväl analytiker som journalister.

Som IR-konsult får jag ofta höra av företagsledare att de kommer att kommunicera ”när jag har något att säga”.  Underförstått när marginalerna har dubblerats och den organiska tillväxten är 100 procent högre än året innan.

Vad de egentligen säger är: jag vill inte visa mig förrän jag har lyckats.

Frågan är om aktieägarna ska finna sig i att invänta denna fåfängans fyrverkeri.

Ett bolag som inte kommunicerar aktivt hamnar lätt i skuggan av de som gör det. Ett bolag i skuggan riskerar att bli negligerat med hög riskpremie och låg likviditet i aktien som följd. En aktie med låg likviditet präglas, förutom låg omsättning, av svagt orderdjup och stor spread. Handeln blir slagig, värdet missvisande och intresset lågt. Kanske måste bolaget knyta till sig en likviditetsgarant för att hålla spreaden inom erforderliga 4 procent.  Är det rimligt att vara tvungen att hålla sig med konstgjord andning frågar man sig? Och hur långsiktigt är det att inte kunna andas för egen maskin?

Noteringsavtalet styr vad bolagen måste kommunicera. Hygienkraven. Företagsledningen har ofta ett ganska krampaktigt förhållande till dessa rapporteringstillfällen, oavsett om det gått bra eller dåligt. En tröst kan vara vetskapen om att aktiekurser rör sig av två anledningar, prestation (faktisk och förväntad) i kombination med hur detta kommuniceras och uppfattas.

På lång sikt ska naturligtvis aktiekursen fullständigt korrelera med prestation. Men på kort sikt speglar aktiekursen denna ofta styvmoderligt behandlade ekvation. Det är bra för spekulanten, som står utanför, att kursen är låg. Men för företaget och dess aktieägare är det mindre bra.

En viktig åtgärd för att skapa en korrekt bild av börsbolaget är arbetet med medier. För att bli framgångsrik i sin relation till media krävs att nyckelpersonerna på företaget lär sig hur media arbetar. Jag vågar påstå att det alltid är rätt att försöka få medialt genomslag. Risken att bolaget ska behandlas ofördelaktigt i media är klart mindre än fördelarna med att synas och höras.  Media har en mycket viktig funktion när det gäller en akties värdering.

Tycker du att ni gör allt för att få media men aldrig lyckas? Sluta ondgöra dig över medielogiken. Lär dig dansa i takt med den.

Läs även andra bloggares åsikter om kommunikation, investor relations, börsbolag, finansiell kommunikation

SVT gör usel debatt-TV

Zappade lite framför TV:n igår och fastnade framför Debatt, efter omtalat Stina-avhopp nu med Janne Josefsson som programledare. Gårdagskvällen första inslag handlade om marknadshyror, och urartade snabbt till någon sorts förolämpning mot tittaren. Förutsättningarna i korthet: I idag, fredag, överlämnar särskilde utredaren Michaël Koch sin utredning “EU, allmännyttan och hyrorna“ till Mats Odell. Där finns förslag som öppnar för en något friare hyressättning, vilket minst sagt väckt stor uppmärksamhet. (E24 och Dagens Industri skriver t ex, Aftonbladet låter oppositionen gå till storms på debattsidan. Utredaren själv skriver idag på DN Debatt.)

Om en friare hyressättning, mer av s k marknadshyror, kan man säga mycket, men åtminstone två saker torde de flesta vara överrens om:

1.       Det finns lägenheter, främst i attraktiva lägen, vars hyra kommer att stiga

2.       Det kommer med stor sannolikhet leda till ett ökat byggande på sikt

Mängder av parametrar är osäkra och i högsta grad en relevant politisk och ekonomisk diskussion: Hur mycket kommer hyror och byggande att öka? Vad händer med våra redan idag segregerade storstäder? Är det någon sorts rättighet att få bo billigt i innerstan? Utrotar det nuvarande systemet attraktiva hyresrätter genom den massombildning till bostadsrätter som nu pågår? Ska verkligen hela landet anpassa sin lagstiftning efter extrema förhållanden på bostadsmarknaden i två städer? Vilka andra verktyg finns till förfogande för att stimulera byggandet? Mycket mer kan, och borde, sägas.

Vad lyckades SVT göra av denna relevanta, aktuella, politiska diskussion som berör miljoner svenskar? Pajkastning och dumheter.

Formatet i Debatt verkar oförändrat sedan 1970-talet. En panel av helt orimligt många människor, (50? 60?) sitter på en läktare runt programledaren, som ser som sin uppgift att genom förflackning, förenkling och fördumning hetsa olika människor mot varandra under några få minuter. Gårdagskvällens antagonister som skulle ställas till svars utgjordes främst av Fredrik Federlay, välkänd riksdagsledamot för centern, men också av Christer Jansson, VD för Fastighetsägarna Stockholm (felaktigt namnskyltad som VD för riksorganisationen Fastighetsägarna) och en fastighetsägare från Göteborg. Federlay, som ofta och gärna syns i media, förespråkar rena marknadshyror, en åsikt som inget riksdagsparti står bakom. Hans närvaro och repliker kom att skapa en total soppa av utredningens, centerns och hans egna åsikter på ett sätt som bara skapade förvirring hos tittaren. (Janne Josefsson gjorde allt utom att ropa ”titta här gott folk! En rolig stockholmare i lila tröja som vill förtrycka oss vanliga människor! Han sitter här och säger emot Hyresgästföreningen, så hans åsikter hör säkert ihop med utredningen på något sätt! Fram med högafflar och facklor!”) Fastighetsägaren från Göteborg fick överraskande stå till svars för att han gjorde 14 miljoner i vinst förra året och alltså var en riktig girigbuk och ska det verkligen vara på det viset? Va? Va? (Huruvida han gjorde vinst just förra året för att han till exempel sålde fastighet eller valde att ta ut ett ackumulerat kapital fick vi förstås aldrig veta.) Christer Jansson kom väl undan med hedern i behåll, men han saknade den snärtighet i repliken som är nödvändig om man ska ställa upp i så fragmentiserade sammanhang.

Om inte debattörerna själva börjar förolämpa varandra är det tydligen programledarens jobb. Statsekreteraren Dan Eriksson, som påpekade att det viktigaste var att stimulera byggandet men att han faktiskt inte läst utredningen eftersom den inte lagts fram än, fick ”men snälla du, vad gör du på jobbet hela dagarna?” till svar av Josefsson.

Heads up SVT: det är INTE att förnya programmet att låta tittarna SMS:a in åsikter som visas på en skärm i bakgrunden. Förnyelse vore att ha så få gäster att de fick tala till punkt. Att faktiskt berätta vad som står i utredningen, inte att låta första bästa riksdagsledamot som vill vara med i TV idka personvalskampanj med ämnet i största allmänhet som slagträ. Att ge ett historiskt sammanhang, inte syssla med meningslösa jämförelser mellan bostadsmarknaden i gamla stan i Stockholm och en förort till Borlänge. Att ha en programledare som strävar efter en bra diskussion, inte högsta möjliga förlämpningsfaktor. Förra veckans skrik och vrål mellan Claes Malmberg och Jan Myrdal var faktiskt inte bra debatt-TV, hur många svenskar som än tyckte det såg roligt ut. Det var uselt.

Sveriges Television är bra på mycket (Vasaloppet! Melodifestivalen! Kulturnyheterna!) men Debatt är ett sällsynt lågvattenmärke. ”Tak över huvudet är inte vilken roquefortost som helst” sa Barbro Engman från Hyregästföreningen igår. Det har hon helt rätt i. Ett så allvarligt ämne förtjänar ett seriöst forum. Kom in på banan, TV4.

Läs även andra bloggares åsikter om SVT, Debatt, Hyresgästföreningen, marknadshyror, TV

Variera informationsutbudet mer

Är långa texter bättre eller sämre än notiser för nyhetsförmedling? Det finns naturligtvis inget objektivt svar på det eftersom de oftast har helt olika syften. Den kortare förmedlar essensen i nyheten, medan den längre (oftast) placerar nyheten i ett sammanhang och erbjuder analys eller reflektion kring dess innebörd. Om nyhetstexten upplevs som bättre eller sämre handlar därför om vad läsaren är ute efter.

Med ständigt förbättrade möjligheter för företag och organisationer att förmedla nyheter direkt till intresserade via digitala lösningar kan det därför vara idé att fundera mer över hur nyheter kan paketeras olika, beroende på vad läsarna söker och på vilket sätt de tar emot informationen.

Det traditionella pressmeddelandet  - som Tom Foremski lustmördade redan för två år sedan - kan utvecklas och erbjuda mer. Eftersom det huvudsakligen förmedlas digitalt kan det till exempel förses med bilder, filmer, sociala bokmärken och länkar på ett sätt som inte var möjligt under den gyllene faxeran. Mallen för hur en “social pressrelease“ kan utformas är lika gammal som det foremskiska lustmordet.  

På samma sätt - fast tvärtom - kan informationen skalas till ett minimum för att tillfredsställa dem som bara söker essensen. Med variation i hur nyheterna paketeras har de ändå möjlighet att återkomma för fördjupning kring sådant som fångat deras uppmärksamhet.  

SMS och mikrobloggar är exempel på snabba kanaler för sådana skalade nyheter. När Apple använder mikrobloggtjänsten Twitter på det här sättet är det för att komplettera sitt ordinarie informationsflöde med en kanal och en form som passar en växande kategori intressenter. Apples informationsarbete (ej att förväxla med deras marknadsföring) är kanske inget föredöme, men i det fallet tycker jag att de är innovativa för att erbjuda en större variation i sitt informationsutbud.

Vilken teknik som används och hur tjänsterna utformas spelar inte så stor roll, men det finns goda skäl för fler företag och organisationer att se över hur de kan möta efterfrågan på en större variation i kommunikationsavdelningens verktygslåda.

Läs även andra bloggares åsikter om mikroblogg, pressmeddelande, kommunikation, PR

Hur privat är ditt privatbloggande?

Av en händelse läste jag i dag ett blogginlägg av Ingiberg Olafsson, till vardags informationsombudsman hos SSU. Det påminde mig om ett ämne jag tidigare berört på annat håll, nämligen möjligheterna att skilja sin privata blogg från det varumärke man yrkesmässigt företräder.

Som informationsombudsman på SSU och assistant brand manager hos Procter & Gamble bör man ha en ganska god uppfattning om vilket manöverutrymme man har i sin privata blogg. Att kalla meningsmotståndare och konkurrenter för en “fjantig liten hög av kodynga” och nazist eller hoppas att polisen ska slå in skallarna på “vidriga franska arbetarkräk” ligger definitivt utanför det.

Skilj på personliga åsikter (eller “satir”) och varumärket, uppmanar de som hävdar en tydlig rågång mellan privat bloggande och yrkesroll. Jag påstår att den uppdelningen sällan låter sig göras i praktiken, vilket man bör ta hänsyn till.  

Hur tråkigt det än är att aldrig få vara riktigt privat är det en verklighet många lever med, betydligt fler än alla så kallade offentliga personer. Företräder du i andra sammanhang ditt företag bör du alltid fundera över hur ditt privata agerande kan kopplas samman med företagets varumärke. Det låter jobbigare än vad det är. Sunt förnuft och allmänt gott omdöme räcker ofta långt.

Läs även andra bloggares åsikter om varumärke, privatbloggare, Ingiberg Olafsson, SSU, Procter & Gamble

 

Rökavvänjning för “svikare”

Bestämt dig för att sluta röka igen, men är inte särskilt lockad av att använda några av de metoder du misslyckats med förut? Nyfiken på mikrobloggande, men vet inte riktigt vad du skulle använda det till? Utmärkt, du tillhör den ultimata målgruppen för Qwitter.   

Förenklat handlar det om en Twitterbaserad loggbok du kan föra över dina ansträngningar, med möjligheter för andra att kommentera dina framgångar och bakslag. Här beskrivs hur det fungerar i praktiken.

Bakom tjänsten står Tobacco Free Florida, en kampanj som med siktet inställt på en yngre målgrupp integrerat flera olika sociala medier i sitt arbete. Här är ett exempel på hur de använder YouTube för sin YouCareTV.

När jag beskriver konceptet mikroblogg för kollegor och uppdragsgivare möts jag ofta av frågor kring värdet utöver det rent sociala. Eller mer bestämt, hur mikrobloggar skulle kunna användas som ett verktyg i ett företags kommunikationsmix. De som redan ser hur sociala medier i allmänhet kan addera värde för enskilda medarbetare också i deras yrkesroller - med ett aggregerat värde för hela företaget - har inga problem att bejaka mikrobloggens roll i det avseendet. Men som bärare av företagets eller organisationens budskap och varumärke, eller för ren marknadsföring?  

Det finns många svar. Lee Odden och Mike Volpe är några av alla dem som ser stora möjligheter och erbjuder konkreta tips. Signaturen dOgBOi är däremot skeptisk till att Twitter befläckas av marknadsförarna.

Teori och tips i all ära, möjligheterna tydliggörs som regel bäst genom konkreta exempel. Barack Obama, Apple och Amazon bjuder på några av olika karaktär, men Tobacco Free Florida visar att det går att utveckla vidare med lite kreativitet.

Flipp eller flopp? Om det funkar för rökavvänjning hänger nog mest på den enskilde användaren och jag antar att det bara är kul att vara med så länge det går åt rätt håll. Steget från “Qwitter” till “Quitter” är enkelt att ta. För Tobacco Free Florida tycker jag däremot att det är en flipp. Tillsammans med hur de använder andra kanaler borde blotta förekomsten bidra till en upplevelse av kampanjen som lirar väl med målgruppen - vilket långt ifrån är självklart med tanke på det lite pekfingeraktiga budskapet. 

Läs även andra bloggares åsikter om marknadsföring, mikrobloggar, Twitter, Qwitter, PR, sociala medier

 

Tips till PR-studenter

GCI Stockholm kontaktas ofta av studenter som söker praktikplats, vill intervjua någon av våra specialister för uppsatser eller “bara” vill tillgodogöra sig mer eller annorlunda kunskap än vad olika utbildningsanordnare kan erbjuda. Vi uppskattar det och försöker tillmötesgå önskemålen så gott vi kan.

Eftersom jag själv tillhör dem som trots mångårig erfarenhet känner sig omättliga på ny kunskap vet jag att också väldigt små insatser kan vara värdefulla; en kort bekräftelse på en fundering, någon som pekar i rätt riktning eller ett tips.

Så, till er kunskapstörstande studenter - och alla andra som kan ha minst lika stor glädje av det - här kommer två korta tips.

Det första handlar om två nya engelskspråkiga PR-sajter som vänder sig till studenter. Det är dels Behind the spin, med underrubriken Public Relations for students and young practitioners, dels den sociala näverket PR Open Mic. Det senare har onekligen ambitiösa ambitioner:

Step up and speak your mind. Our goal is to be the social network for PR students and faculty worldwide.  

Mitt andra tips inspirerades av en inlägg på uppsatsskrivande Daniel Olemyrs blogg. Han noterar att den akademiska litteraturen ofta snöat in på sociala medier som marknadsföringskanaler, och jag känner igen problematiken. Det är inte bara akademin som behöver vidga perspektivet.  

Om man är beredd att göra vissa avkall på metodik och teoribildning finns det ypperlig litteratur som kompletterar kurslitteraturen. The Cluetrain Manifesto, Naked Conversations, Wikinomics, The Long Tail, Blog Marketing, The Wisdom of Crowds och The New Influencers är några av dem. Och Martin Jönsson tipsar om den senaste, Here Comes Everybody.  

Läs även andra bloggares åsikter om PR, kurslitteratur, PR Open Mic, Behind the Spin, Here Comes Everybody, The Long Tail, Cluetrain Manifesto, sociala medier, marknadsföring, word of mouth 

Guldägg till GCI Stockholm

För 47:e året delades i går Guldägget ut på Konserthuset i Stockholm. I år var det premiär för en PR-kategori, som ”belönar den som lyckats använda PR på ett relevant, kreativt och nyskapande sätt  i egna, icke-köpta eller köpta kommunikationskanaler”. 

… och årets Guldägg gick till GCI Stockholm och projektet MinimizeMe för Max hamburgerrestauranger!!! Juryns motivering:

Det första Guldägget i den nya kategorin PR går till ett företag som med ett projekt utmanar motståndarna på deras egna planhalva. Dessutom i en debatt där man utsetts till syndabock. Genom att ta ett oväntat och kontroversiellt initiativ lyckas de föra i bevis att de inte ska bära hela skulden. Med hjälp av PR lyckas de slå hål på en vedertagen sanning. Att samtidigt lyckas skapa en pendang till en aktuell och omdiskuterad film gör inte PR-hävstången mindre. Det går faktiskt att gå ned i vikt med snabbmat!

Underbart roligt och vi känner oss oerhört stolta. Men vi vet att framgång skapas gemensamt tillsammans med modiga kunder och utvecklande uppdrag. Ett stort tack därför till Max hamburgerrestauranger, en fantastisk kund som alltid utmanar oss att vrida kommunikationen ett varv extra. Och ett stort tack också till kampanjens huvudperson, Johan Grundstroem för att du åt så många hamburgare och bjöd så mycket på dig själv. 

Mitt i all ödmjukhet kan jag ändå inte låta bli att lyfta fram Erik Yström och Mårten Lundberg här hos GCI Stockholm som gjort ett fantastiskt arbete och visat att framgångsrik PR inte följer några standardmodeller. Med ambitionen att bli ett av världens ledande byrånätverk inom digitala medier var det naturligtvis särskilt kul att det var ett projekt inom det området som belönas.

Läs även andra bloggares åsikter om PR, GCI Stockholm, Guldägget, Max, hamburgare, MinimizeMe, Johan Grundstroem, sociala medier

Filmbolagen spottar upp sig

Har ni missat att Peter Stormares nya film Varg går upp på biograferna i dagarna? Klart ni inte har. Vår egen fulsnygga Hollywoodstjärna , enda manliga svensk med skådiskredd vi har kvar over there sen Max von Sydow blev senil och började vara med i ruggigt dåliga filmer har kommit hem till Sverige och spelat in en norrlandswestern. Kanske har han blivit med lite dubbelhaka sen han gick omkring och spelade hård i Hamilton och galen ryss i Armageddon på 90-talet, men nog har han fortfarande den där rätta stirra-in-i-horisonten-med-bister-uppsyn-blicken. Som grädde på moset blev han ju dessutom lite folklig i Stjärnorna på slottet under sommaren.

Normalt brukar ju PR kring filmpremiärer gå ut på att göra av med hela budgeten på en jättefest dagarna innan vanligt folk kan se filmen på bio. I dörren står eller annan strålande glad festfixare och vrider spastiskt på kroppen för att komma i rätt vinkel inför Svensk Damtidnings kameror, medan Lena Endre kindpussar Gunde Svan i bakgrunden. Exakt hur dessa bilder, publicerade en månad senare på de sista uppslagen i en tidning vars läsare utgörs av kvinnor 60+, är tänkta att få biopubliken till salongerna har alltid förefallit en smula oklart. Icke så denna gång! Jo, visst var det galapremiär, på biograf Saga i Stockholm i måndags, men den hamnade helt i skymundan av Sonet Films beslut att släppa sargen, glida in på banan och göra lite riktig PR.

Man har helt enkelt fått liv i den gamla vargdebatten. 31 mars, alltså samma dag som galapremiären, har plötsligt flera större tidningar i landet artiklar om olika människors inställning till vargens vara eller icke vara. Helt utan koppling till filmen förstås. SvD har hittat en präst som inte gillar varg längre och Aftonbladet en tomte i Ockelbo som verkar balansera farligt nära både juridiska och mentala gränser (det uttalandet fick stridbara överåklagaren Sven-Erik Alhem i Malmö att hoppas på indragen vapenlicens på sin blogg vilket i sin tur fick jägare i Dalarna att “rasa”. DN är förstås lite finare än andra och pratar varg direkt med Kerstin Ekman som skrivit manus.

Det skandinaviska vargforskningsprojektet passar på att släppa sin rapport om att tjuvjakten är utbredd, vilket tas upp av en stor mängd medier (till exempel SVT och TT).

Så bygger man en debatt, och mycket riktigt har den fortsatt både här och där under hela veckan. Ikväll har Varg premiär, och hundratusentals, kanske miljoner, svenskar kommer ha rovdjursfrågan högt upp i medvetandet när det kollar igenom bioannonserna i helgen. Vi lyfter på hatten för Sonet Film, där någon insett att man kan göra PR för film på fler och bättre sätt än att bjuda kändisar på sprit och ringa vimmelfotograferna.

Läs även andra bloggares åsikter om PR, Varg, Sonet Film, marknadsföring, rovdjursdebatten, filmpremiär, Kerstin Ekman, Peter Stormare